Renläriga feminister sexmotståndare

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den - på gott och ont! 

Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera

den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själva till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till i dag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Definitionen görs av den numera upphöjda statsfeminism som råder i dagens Sverige.

Den sexuella revolutionen på 70-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som "Våra kroppar. Våra jag." Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.

Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.

Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev. 

Men kampen och saken överskuggade allt - då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen. 

Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck!  Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

Det var särskilt uttalat i Sverige. Utomlands träffade jag feminister som bejakade sin kvinnlighet utan att för den skull göra avkall på sin feminism.

Ska man kunna förändra ett samhälle måste media vara med. Då behövdes det fler kvinnor som hördes i media och ämnen som berörde kvinnor måste lyftas fram. Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda. Namnet som betyder ”hon som bör älskas som den kvinna hon är”.

Lokalradion var ny, frihet, experiment och leklusta var tillåtet.

Vi blandade allvarliga ämnen, med flärdreportage. Kunde spela Dolly Parton, efter ett reportage om mammografi.

Amanda väckte sådan uppståndelse att både Expressen och SVTs Aktuellt gjorde reportage med rubriker som: "Nu är palestinasjalarna och de fotriktiga skorna borta och högklackat och nätstrumporna på”.

Vi som jobbade med Amanda hade roligt och skrattade mycket. På kvällarna dansade jag samba och älskade med min man.

I samma veva startade dåvarande Riksradion sitt eget kvinnoprogram, Radio Ellen. Med fler lyssnare, högre status och ett internationellt kvinnoperspektiv. Så klart att jag tackade ja, när jag fick erbjudande om att vara med i Radio Ellens redaktion. 

Radio Ellen var ett utmärkt program, en feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, användandet av fattiga kvinnor i Bangladesh som försöksdjur för medicinsk forskning mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

När jag ville göra reportage om kvinnliga gerillasoldater stoppades jag. Det passade inte i Radio Ellen.

Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu har fått ett slags maktmatriarkat, en statsfeminism som ersatt det tidigare patriarkatet. En samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män. Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan kvinnor och män.