Kvinnokampen kidnappades förvrängdes till statsfeminism

 första artikeln av två

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska

kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: "Gråt inte kämpa!" gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få s.k. nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: "Ropen skalla, daghem åt alla!" Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att "Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!" Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

Helene Bergman