Julian Assange is already condemned by Swedish State feminism

Julian Assange's case exposes the prevailing doctrine of state feminism in Sweden and its accompanying propaganda machinery.

It is a machinery where man-hating radical feminists with no grasp of feminism's legacy, journalists who wield power but have no real understanding of the purpose of journalism, and members of the judicial system who want to make a career out of the equal rights and opportunities doctrine work hand in hand.

What is happening in Sweden today is unworthy of a country that calls itself a democracy.

But that's not all! Julian Assange's case has revealed the true face of Swedish patriotism as well. Whosoever dares criticize this propaganda machinery risks being either ignored or condemned through guilt by association.

But I take this risk because, after all, I am a journalist and a feminist in Sweden, and the right of freedom of expression also applies to me, even if I am critical.

Julian Assange’s affairs in Stockholm opened the floodgates for the downgraded variants of feminism and journalism that are present in Sweden today.

The preliminary investigation protocol detailing Julian Assange's liaisons with two women makes for shocking reading for a Swedish feminist pioneer of the 1970s.

I am one of those who, as the host for many years of the legendary women's program Radio Ellen on Swedish Radio, fought for women’s rights and equality between the sexes.

I could never have dreamt that a legitimate struggle for equal rights and opportunities for both women and men would degenerate into state feminism devoid of common sense and reason.

Those of us who pioneered feminism in Sweden in the 1970s fought for our sexual freedom and for the right to take responsibility for ourselves, but we also fought to be able to, like men already do, enjoy sex.

Sexual liberation went hand-in-hand with the demand that we as women must be able to support ourselves and not be economically dependent on men. This is essential because only when we women are economically independent will we be able say 'no' if we feel we are being sexually used. Being a feminist is not about hating men. Feminism is about strengthening women’s self esteem, not about making ourselves into victims or being categorized by the state as victims by default.

But in today's feminist Sweden, the following can happen. In the preliminary investigation minutes for the case of Julian Assange in Sweden, I read: Woman A. says about her relationship with Julian Assange: "I was proud as hell to get the world's coolest man in bed and living in my apartment." After having sexual intercourse on numerous occasions, she goes to the police.

How did Sweden's sexual revolution of the 1970s transform into an oppressive 21^st century power apparatus where men are portrayed as potential enemies and threats to the state? A state in which those who criticize the prevailing system are denied a voice in the media.

Liberation feminism was hijacked in the late 1980s when it was disarmed and renamed 'Jämställdhet' (the equal rights and opportunities doctrine) and co-opted into the power apparatus. Jämställdhet became the state norm and an ideology in Sweden. And it became a career ladder, especially in politics, civil service and in the judicial system.

Many pioneering feminists disappeared into Swedish universities, where they transformed our struggle into 'scientific knowledge', and became elite feminists. They got money from the State, as universities in Sweden are publicly funded. Instead of talking about 'the sexes' they started talking about 'genders', and the struggle no longer focused on transforming the state apparatus: it switched to targeting the male sex and men as sexual creatures. The present totalitarian gender ideology was also promoted by the Swedish media, which does what is required from it by the State.

In today's Sweden, the media is dedicated to educating the population rather than to keeping power in check.

When it comes to Julian Assange there are, naturally, underlying motivations. He challenged media by doing what every journalist dreams of: a global Scoop!

What Julian Assange and WikiLeaks did was wound the pride of many journalists.

Every journalist dreams of getting The Scoop, but very few manage to pull it off.

The Swedish tabloid Expressen tried to turn Julian Assange himself into the scoop with the headline: "Manhunt for Wikileaks Julian Assange - suspected of rape in Sweden."

Some hours later the investigation was cancelled. It was later re-opened by a new prosecutor, Marianne Ny, who clearly holds radical feminist views. She collaborates with the politician, lawyer, and former Jämställdhet ombudsman, Claes Borgström.

And now it’s not only the two women who voluntarily invited Julian Assange to their homes and slept with him several times before they discovered that he was simply a normal horny man. Now, the media too had discovered that Julian Assange was not some saint, but a typical horny man.

But the bloodthirsty media forces initiated a hunt without checking the facts of the case and without waiting for a trial. Instead, the media became judge and jury because the politically correct approach in today’s Sweden is that women are always victims and are blameless when it comes to sex.

That fact that the media behaves like some kind of people’s court of mob justice in the case of Julian Assange is very serious; the media whipping up a hostile sentiment against Julian Assange before he has even been brought to trial in a Swedish court is in violation of his human rights. It is a grave state of affairs when Sweden's biggest newspapers won't even publish his own words.

The media should not take the role of the courts by speculating about a case before due process has been carried out and judgment rendered. The media's role is to examine the facts and show respect for the rule of law in a democracy.

Sensationalist headlines, tabloid journalism based on rumor and personal antagonism is not journalism. It is simply a way of selling newspapers and cheating the public. This form of Swedish journalism is unworthy of a democracy.

Worst of all is the fact that Julian Assange has been under house arrest in England with an electronic tagging device on his ankle for over 500 days. He does not want to go to Sweden because he fears that Sweden will extradite him to the United States.

Julian Assange's case raises serious questions about human rights violations in the democratic country we call Sweden. But the media will not report on this. It is preoccupied with creating as much antagonism towards Julian Assange as possible.

Helene Bergman

Journalist, feminist and former radio host of the legendary women's programme Radio Ellen on Swedish Radio.
Translater from Swedish to English:
Traci Birge

Kidnappad kvinnokamp blev manshat och statsfeminism

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 1960-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnor som dumma våp?

Då var det en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet. Nu är det en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa. Trots att Statistisk årsbok för Sverige 2012 visar att kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än männen.  Att kvinnor fortfarande lägger mer tid på hemarbetet än vad männen gör.

Men dagens feminister verkar sakna samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. Det är en feminism som försöker få dagens unga kvinnor att agera som om de inte har något inflytande trots att de har såväl den sexuella som ekonomiska friheten att ta makten över sitt eget liv eftersom de kom till ett, så gott som, dukat bord.

Det var på 60-talet den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva. Två förutsättningar för att kvinnor skulle ha möjlighet att ta ansvar för sina egna liv. Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få s.k. nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte. På sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Abort var inte heller tillåten i Sverige, men i Polen. Först 1975 blev aborten fri i Sverige. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädslan för att bli med barn. Kondom, javisst! Men ack så pinsamt, därför att det sexuella klimatet var inte alls så öppet som nu. Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment.

Den sexuella revolutionen i slutet på 60-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som "Våra kroppar, våra jag." Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan.

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont. Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själv till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till idag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religioner och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna. Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det.

Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Det var Kampen och Saken som överskuggade allt - då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Under parollen "Gråt inte kämpa!" gick vi ut i kvinnokamp, övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda. Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: "Ropen skalla, daghem åt alla!" Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbete och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Kvinnoredaktioner startades i medierna. Själv jobbade jag på Sveriges Radios kvinnoprogram Radio Ellen, som var ett utmärkt program och en viktig feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, kvinnors arbete mm. 

Men där odlades också myterna om att kvinnor skulle vara mer fredliga än män, att kvinnor var mer solidariska än män, att kvinnor på det hela taget skulle vara godare än män.

Så hände något igen.  Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre den patriarkala statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Det som hela tiden har saknats är den berättigade kritiken av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu fått ett slags maktmatriarkat som ersatt det tidigare patriarkatet. En samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan män och kvinnor.

Helene Bergman

 http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/01/kidnappad-kvinnokamp-blev-manshat-och-statsfeminism

Renläriga feminister sexmotståndare

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den - på gott och ont! 

Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera

den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själva till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till i dag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Definitionen görs av den numera upphöjda statsfeminism som råder i dagens Sverige.

Den sexuella revolutionen på 70-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som "Våra kroppar. Våra jag." Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.

Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.

Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev. 

Men kampen och saken överskuggade allt - då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen. 

Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck!  Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

Det var särskilt uttalat i Sverige. Utomlands träffade jag feminister som bejakade sin kvinnlighet utan att för den skull göra avkall på sin feminism.

Ska man kunna förändra ett samhälle måste media vara med. Då behövdes det fler kvinnor som hördes i media och ämnen som berörde kvinnor måste lyftas fram. Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda. Namnet som betyder ”hon som bör älskas som den kvinna hon är”.

Lokalradion var ny, frihet, experiment och leklusta var tillåtet.

Vi blandade allvarliga ämnen, med flärdreportage. Kunde spela Dolly Parton, efter ett reportage om mammografi.

Amanda väckte sådan uppståndelse att både Expressen och SVTs Aktuellt gjorde reportage med rubriker som: "Nu är palestinasjalarna och de fotriktiga skorna borta och högklackat och nätstrumporna på”.

Vi som jobbade med Amanda hade roligt och skrattade mycket. På kvällarna dansade jag samba och älskade med min man.

I samma veva startade dåvarande Riksradion sitt eget kvinnoprogram, Radio Ellen. Med fler lyssnare, högre status och ett internationellt kvinnoperspektiv. Så klart att jag tackade ja, när jag fick erbjudande om att vara med i Radio Ellens redaktion. 

Radio Ellen var ett utmärkt program, en feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, användandet av fattiga kvinnor i Bangladesh som försöksdjur för medicinsk forskning mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

När jag ville göra reportage om kvinnliga gerillasoldater stoppades jag. Det passade inte i Radio Ellen.

Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu har fått ett slags maktmatriarkat, en statsfeminism som ersatt det tidigare patriarkatet. En samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män. Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan kvinnor och män.

Kvinnokampen kidnappades förvrängdes till statsfeminism

 första artikeln av två

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska

kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: "Gråt inte kämpa!" gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få s.k. nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: "Ropen skalla, daghem åt alla!" Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att "Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!" Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

Helene Bergman

Assange har rätt: Sverige har blivit "feminismens Saudiarabien"

Julian Assange har kallat Sverige för "feminismens Saudiarabien". Efter att ha levt med den svenska feminismen från 70-talet fram till idag är jag benägen att hålla med honom. Den statsfeminism som nu visar sitt fula ansikte i Sverige vill jag inte ens kalla för feminism. Det senaste exemplet är det typiskt svenska förslaget om ett samlagskontrakt.

Ursprungsfeminismen eller den fria feminismen tar alltid parti för de svagare, oberoende av kön, mot makten. Den statsfeminism som nu visar sitt fula ansikte i Sverige vill jag inte ens kalla för feminism.
Inte när enskilda män i vårt land börjat tala om att lägga av med sexlivet av rädsla för att anmälas för våldtäkt. Inte när pappor numera råder sina söner att filma samlaget med mobiltelefonen för att inte åka dit. Inte när utländska medier skriver att den sexuella frigörelsen bombas tillbaka till medeltiden av det svenska rättsväsendet.

Ovanstående slutsatser jag drar efter att ha läst igenom de 207 kommentarer som skrevs efter min artikel på Newsmill med över 14 000 visningar och med rubriken: "Feministerna i Assange-härvan gör våld på feminismen".

Jo, rubriken är sannare än vad den från början tycktes vara! Att vara feminist är inte att hata män, att använda enskilda män som måltavla, att göra män impotenta. Att använda den kvinnliga förförelsen som ett vapen mot enskilda män. Vi urfeminister kämpade för vår sexuella frihet för att njuta, inte för att använda den som maktmedel med statens hjälp.

Att vara feminist är att avslöja och bekämpa de maktstrukturer som förtrycker och håller nere människor. Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva och inte vara ekonomiskt beroende av män. Det började så bra under Olof Palmes tid med slopad sambeskattning, föräldraförsäkring med pappaledighet, massiv dagisutbyggnad och fri abort.

Det kunde ha stannat därvid. Men socialdemokraterna i regeringsställning kidnappade feminismen, avväpnade den, döpte om den till jämställdhet och gjorde den till en del av maktapparaten. Ett smart sätt att ta död på den fria feminismen. Jämställdheten upphöjdes till statlig norm och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet. Problemet var bara att den inte var förankrad i "rörelsen." Det är bara att komma ihåg länspolismästaren i Uppsala, Göran Lindberg, med nära anknytning till den socialdemokratiska toppen. Göran Lindberg gjorde karriär som jämställdhetsprofet samtidigt som han utnyttjade kvinnor sexuellt.

T o m Göran Persson kallade sig för feminist, en blasfemi eller med ett annat ord - hädelse. Inte för att han är man utan för att han representerade makten. Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap och intellekt. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Det som nu hänt är att vi fått en "feminismens" nomenklatura som sätter dagordningen även under en borgerlig regering.

Det senaste exemplet är det typiskt svenska förslaget om ett samlagskontrakt troligtvis inspirerat från USA. Ett lagförslag SOU 2010:71, som kommer att innebära att när vi tänder sexuellt på varandra ska vi PRATA med varandra först för att nå consensus, därefter ska båda skriva under ett kontrakt, (det kommer säkert att finnas förtryckt på nätet!) sedan äntligen kan vi älska med varandra. Om lusten fortfarande finns kvar? Har lagstiftaren ingen fantasi? Vad tror hon/han att det ska leda till? Statsfeminismen har gått ett steg för långt när staten går in och penetrerar ända in i sängkammaren!

Ja, Julian Assange begrep inte i vilket land han hamnat i och nu eventuellt ska utlämnas till. Han kallar Sverige för feminismens Saudiarabien. Han var den enda som vågade kalla det för vad det är och jag som urfeminist håller med honom. Trots att jag vet att det är oerhört politiskt inkorrekt att kritisera feminismen i Sverige. Men just bristen på fri och öppen debatt har gjort att vi har hamnat i en så absurd situation att staten t o m vill lagstifta om vårt sköraste och skönaste och göra det till en kriminell handling.

Fotnot: Artikeln är även publicerad på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/01/assange-har-r-tt-sverige-har-blivit-feminismens-saudiarabien

Feministerna i Assange-härvan gör våld på feminismen

Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten. Den skriver journalisten Helene Bergman, legendarisk programledare för kvinnoprogrammet Radio Ellen i Sveriges Radio.

Förundersökningsprotokollet om Julian Assanges kvinnoaffärer i Stockholm är chockerande läsning för en urfeminist från 70-talet. Jag som under många år ledde Sveriges Radios legendariska kvinnoprogram Radio Ellen och slogs för kvinnors rättigheter och lika värde genom att i oräkneliga reportage skildra kvinnors verklighet. Jag som levt mitt liv som feminist i heterosexuella förhållanden med mycket lust och sex.

Vi finns faktiskt. Vi som älskar män och våra söner. 
 
Men efter att ha läst förundersökningsprotokollet känner jag ett behov av att varna sönerna för att hoppa i säng med okända svenska kvinnor i Sverige. Herrgud det kan ju sluta i ett våldtäktsmål. Aldrig kunde jag drömma om att en berättigad kamp för jämställdhet skulle slå över i en statsfeminism som fullständigt tappat vett och sans. En statsfeminism som reglerar sexet i sängkammaren. Där målsägaren A kan säga i ett förhör om förhållandet med Assange:

"Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet". Sedan går hon till polisen.
Det verkar som om kvinnor/feminister i produktiv ålder har slutat ta ansvar för de sexuella förhållanden de ger sig in i. Istället förlitar de sig på rättsväsendet, sjukvården och dagen efterpiller.

På 70-talet slogs vi feminister för vår rätt till lust och sexualitet, inte för att göra männen till gärningsmän utan för att kunna njuta tillsammans med dem. Dessutom lärde vi oss att lita på vår egen självbevarelsedrift och instinkt. Vår egen förmåga att kunna hävda ett nej, att stå på sig. Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla inte att göra dem till statens offer.

Låt mig nu sticka ut min feministiska haka och påstå efter att ha läst förundersökningsprotokollet i Assangeaffären att åtminstone de två kvinnor som polisanmält Assange inte har någon kunskap om mäns sexualitet och/eller blev förblindade av Assanges rockstjärnestatus och hjältegloria. När det sedan visade sig att han var en vanlig man i sängen, blev besvikelsen för tung att bära och då kom hämnden in i stället och kvinnorna gick till polisen.

De två kvinnornas lek med elden kommer troligtvis att sluta i ett stort elände, inte minst för dem själva.
Därför borde de ta tillbaka sin anmälan medan tid är. Men i fallet med kvinnan W. är det omöjligt då våldtäkt faller under anmält åtal. Det vill säga den opersonliga statsfeminismen har tagit över och W. får nu stå sitt eget kast.

Fotnot: Denna artikel publicerades först av Newsmill den 11 februari. Den har hittils lästs av 11 900 personer och har just nu 186 kommentarer. Här är direktlänken för dem som vill se kommentarerna:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/11/feministerna-i-assange-h-rvan-g-r-v-ld-p-feminismen